Dublin, del 1

Fredagmorgon steg jag också upp tidigt och for till jobbet. Maiju ringde när hon kommit hem och meddelade att hon fortfarande hade jätteont och undrade vad hon kunde göra. Hon hamnade ringa sin pappa, som ringde sjukhuset, som sa att hon bara är känslig för smärta. Skoj... På kvällen for jag på öl till Bristol med Daniel och Lindin.
Hade beslutat att jag inte skulle sätta väckaren att ringa på lördagsmorgonen, men vaknade i alla fall halv 8. Åt morgonmål och for till jobbet och jag kom t.o.m. ihåg lunchen. Jobbet flöt på bra och 4-tiden var jag nöjd att fara hem. På kvällen hade Joel och Jatta inflyttningsfest med avslutning på ÅD. Riktigt skoj, och vi orkade t.o.m. med en liten efterfest.
Efterfesten satt ännu i kroppen när jag vaknade på söndagen. Pia och Daniel hade lagat mat hos Pia så jag for dit och äta. Tog en lonkero efter maten, vilket satte igång en bikupa i huvudet. For hem och sov några timmar på soffan. Vaknade och packade allt jag skulle ha med till Dublin och sedan gick jag och sov igen.
Måndagmorgon kvart före sju ringde väckarklockan och jag hoppade ur sängen. Nu var jag på väg! Hoppade över morgonmål men duschade och kollade att jag hade allt jag behövde. Började traska mot tågstation och väl framme köpte jag biljett till Tammerfors och åt en smörgås. Sov stor del av tågresan och framme i Tfors tog jag bussen till flygfältet. Efter check-in tog jag en smörgås och en lonkero i cafét. Sov stor del av flygresan så plötsligt var vi bara framme i Dublin. Tog en Airlink-buss till centrum och lyckades hoppa av vid rätt station! Hade sagt till chauffören att han måste hojta till när vi var på rätt hållplats, så han meddelade alla hållplatsers namn. Checkade in på the Bunkhouse och begav mig ut i Dublins livliga stadsliv. Hittade ett fish n chips ställe som såg hyfsat ut, men maten var ändå äcklig (misstag 1?). Vandrade runt i stan, ända ut till Guinness fabriken. På vägen tillbaka stannade jag på min första Guinness, vilket var lika gott som förväntat och sedan vidare till Temple Bar. Ringde nära och kära och meddelade att jag var välbehållen. Hittade en stackars övergiven gatumusikant som jag beslutade mig för att underhålla. Jag köpte en öl och satte mig och önskade låtar av musikanten, som mer än gärna spelade alla mina önskemål. Det råkar också vara Dublifest nu, vilket är ett sportsevenemang för brittiska universitet. Verkar vara lika sportinriktat som DÖMD är dartinriktiat. De ska klä ut sig till olika teman varje kväll när de far ut på krogen. Huliganer, Robin Hood och sjuksköterskor tror jag var teman denna kväll. När jag fick kallt fortsatte jag till the Temple Bar och träffade där en Andreea, en rumänsk flicka. Pratade över en Guinness men sen måste hon gå, för hon hade jobb följande dag. Jag beslutade mig att ta en Guinness till och träffade då en italiensk kille, som jag inte minns vad han hette. Han var dock överlycklig att höra jag kunde spanska, eftersom hans engelska inte var så stark... Heh, ett tag sedan jag försökt kommunicera på spanska, så sist å slutligen talade jag engelska och han en blandning av spanska och engelska. När det var dags att gå hem beslutade jag mig att ta en kebab på vägen. Frågade ordningsvakten var man får bra kebab och han rekommenderade Abra Kebabra, vilket är en kebabkedja här på Irland. Beställde en rullakebab och började äta (misstag 2?). Kebaben smakade som maten i Marocko, vilket inte är ett gott betyg. Antagligen en blandning av får, get, kamel och häst...så smakade det i alla fall. Tvingade i mig halva och sedan gick jag hem.
Vaknade onödigt tidigt på tisdag och gick ner till köket på frukost. Magen kändes lite småkonstig, men morgonmålet smakade i alla fall. Ägg, korv, bacon, té och toast slank ner och efter det var jag proppmätt (misstag 3?). Duschade (med persikohandtvål och min 30cm x 30cm Guinnesshanduk, eftersom jag glömt handuk, shampo och tvål och de stora handukarna var snuskigt dyra) och började traska mot centrum, men stegen var ganska långsamma p.g.a. jordbävningen i min mage... Gick till Trinity College och såg book of Kells, vilken enligt min kära far är ett måste när man är i Dublin. Träffade på konstigt vänliga engelska pensionärer som frågade om jag ville gå förbi deras pensionärsförening i biljettkön. Jag tackade, men sa att jag inte har bråttom någonstans. De började fråga varifrån jag var och jag sa från Finland, där pensionärerna tränger sig före i kön. De skrattade och berättade om allt mellan himmel och jord. Köpte en studerandebiljett och gick in. Tyckte det var konstigt att de inte frågade studiekort, utan bara varifrån jag var. Häpnadväckande mängd gamla och dammiga böcker de hade där. Sedan vidare till Guinness-fabriken. Även här kom jag in med studierabatt genom att svara på frågan: "Where are you from?" Guinness-fabriken var inte så fantastisk som jag hoppats på, men man fick en gratis Guinness i panorama-baren efteråt. Här mötte jag mera pensionärer, den här gången amerikanska. De frågade ut mig om allt mellan himmel och jord och jag svarade enligt bästa förmåga. Sedan fick jag smaka på en saltad kringla med senap på, som lär vara en amerikansk specialitet. Jag åt med god min, fastän det inte var särskilt gott (misstag 4?). Hoppade på turistbussen som snurrar runt i stan där busschauffören faktiskt frågade om jag har studiekort. "Yes, one moment" sa jag och började gräva fråm det ur byxfickan, men busschauffören viftade bort mig och sa det är okej. Chauffören guidade oss runt i Dublin och drog vitsar så mycket han orkade. Jag hoppade av vid Jameson destilleriet. Här räckte det med att svara jag var från Finland för att på studierabatt. Intressant rundtur och efteråt fick vi varsitt glas Jameson att provsmaka. Nu började situationen i min mage vara ohållbar så jag beslutade mig för att återvända till the Bunkhouse. Denhär guidande busschauffören sjöng i högan sky, istället för att berätta vitsar. Gick via Burger King (tänkte man kan lita på internationella snabbmatskedjor, misstag 5?) före jag gick och lade mig i hostelet. På kvällen träffade jag på Patrick och Alyson, syskon från USA, i samvarorummet. De var sådana människor att man började le av att bara se på dem. De hade varit på dagsutflykt på dagen och var nu på väg på mat/öl. Det var deras sista dag i Dublin så jag beslutade att det var värt att trotsa min oroliga mage och far med ut. Ångrar det inte en sekund, för vi hade jätteskoj. Alyson skrattade så hon nästan pissade ner sig...ett antal gånger. "What?" Märker även av att min engelska tonsätts av vem jag talar med. Skrämmande... 2 Guinness senare var vi på hemväg. Patrick tog en hamburgare på vägen tillbaka men jag hade fullt upp med att hålla magen i styr som det var, utan mera snabbmat. Sade ett sorgligt farväl före vi gick och lade oss, eftersom Patrick skulle flyga kl 8 till Bryssel (han studerar i Alicante i år) och Alyson kl 10 tillbaka hem.
Vaknade allt annat än utvilad på onsdag, efter att haft konstiga magkramper hela natten. Skam den som ger sig tänkte jag och gick ner på frukost. Denna morgon blev det bara corn flakes med mjölk, té och toast. Bokade en likadan dagstur som Patrick och Alyson hade varit på, tills torsdag. Sedan duschade jag, denna gång med riktigt schampo och tvål, och började söka närmaste DART(lokaltåg)-station. Tyckte jag var ganska nära och i alla fall i nån slags station när jag hörde en vänligt röst: "You look lost my friend..." Det var en man i reflexväst och polisliknande mössa. "A bit maybe... I'm looking for the DART-station." "Pretty close chap, this is the bus-station. Go out that door, over the street, go right then first street to the left." Hittade stationen och tog tåget till Howth, som är en "förort" vid kusten. Började vandra utmed klipporna runt halvön, men nu gick det ganska långsamt. Hamnade stanna och spy halvvägs och efter 2/3 gav jag upp och gick upp till vägen och började lifta. Fick lift snabbt och slapp ett kvarter ifrån en DART-station. Mannen var jättevänlig och frågade varifrån jag var, var jag hade gått och hur jag trivdes i Dublin. Där jag hoppade av fanns ett 4-stjärningt hotell som jag förärade med ett besök. "I REALLY need to use your toilet." "Then you should REALLY go straight ahead and turn right after the lounge." Skönt att man alltid kan lita på dyra hotell. Sedan tillbaka till the Bunkhouse för fosterställning blandat med WC-besök. Inte precis vad man kallar drömsemester, men ibland blir det bara så. På kvällen kom jag mig iväg och köpa ett liter yoghurt, som jag tänkte skulle hjälpa mig få magen i skick igen. Började känna mig riktigt ynklig...
Vaknade på torsdag efter mardrömsnatt nr 2... hann säkert med 25 WC-besök, och inget ljus i tunneln än på morgonen. Bokade om min dagstur tills på lördag och gav mig ut på yoghurtjakt. Fick även med mig Digestive-kex, vilket jag hoppas har mycket lugnande verkan på magen. Nu blir det väl att ligga och smula ner sängen och hoppas man är i skick imorgon, eller kanske redan ikväll. Tror dock inte jag far från hostelet annat än på yoghurtjakt fastän magen skulle börja kännas bättre.